Redovisningsprinciper i en deltagarekonomi

Förespråkare av den deltagarekonomiska modellen (participatory economics) anser att en demokratisk, rättvis och effektiv ekonomi är omöjlig så länge som varor och tjänster allokeras via marknader, dvs. så länge som enskilda köpare och säljare förhandlar om priser och leveranser, medan alla andra som påverkas utestängs från inflytande.

Marknader uppmuntrar egoism och undergräver solidaritet medan de belönar de som mest effektivt utnyttjar sina medmänniskor. Inkomstmöjligheter fördelas ”i bästa fall” utifrån storleken på en persons bidrag till produktionen oavsett dennes insats eller ansträngning. En person som ärver produktiva kapitaltillgångar behöver inte arbeta en dag i sitt liv men ändå erhålla stora inkomster i form av vinstutdelning eller ränta. På samma sätt kommer en person som dragit vinstlotten i det genetiska lotteriet och som därför är mer produktiv än sin granne, till exempel till följd av högre intelligens, att erhålla större inkomster oavsett ansträngning. Marknader leder därför till stora inkomst- och förmögenhetsskillnader som förutom att medföra avsevärda olikheter i livsvillkor även leder till skillnader i politiskt inflytande och därmed omöjliggör verklig politisk demokrati i betydelsen en person – en röst. Men marknader är även ineffektiva ur ett samhällsperspektiv eftersom de snedvrider produktion och resursfördelning vid externa effekter, bristande konkurrens och kortsiktig spekulation.

I en deltagarekonomi finns det inga privata kapitalägare eller aktieägare som äger fabriker och andra produktionsanläggningar, som kontrollerar vad som ska produceras eller hur det ska produceras, och som strävar efter maximal personlig avkastning på sina privata investeringar utan hänsyn till eventuella negativa effekter på andra i samhället. Varors och tjänsters priser sätts inte på en marknad där enskilda köpare och säljare försöker maximera sin egen vinst på bekostnad av samhället. Inte heller finns det några privata banker eller andra kreditgivare som kontrollerar tillgången till krediter och därmed investeringsmöjligheterna för alla de som inte har tillgång till egna privata förmögenheter. Det finns inte några grupper av arbetare vars enda arbetsuppgift är att lyda order eller att uteslutande utföra monotona och enformiga arbetsuppgifter medan andra arbetare fattar alla beslut och monopoliser arbetsuppgifter som innebär tillgång till information och makt. Och det finns inga arbetare som tjänar hundratals gånger mer än andra arbetare. Eventuella skillnader i ersättning är förhållandevis små och baseras enbart på större ansträngningar eller uppoffringar.

Det de som påverkas av besluten som har inflytande över dem i den utsträckning som de påverkas. Konsumenter föreslår och justerar sin konsumtion – både privat och kollektiv – via deras konsumentråd och federationer, och bedömer om övriga konsumenters föreslagna konsumtion är rättvis, dvs. om den står i proportion till ansträngning och uppoffring. Producenter föreslår och justerar sin produktion via sina arbetarråd och branschfederationer, och avgör om övriga arbetarråds föreslagna produktion är effektiv, dvs. att den producerade samhällsnyttan överstiger samhällskostnaden. Representanter för både konsumenter och producenter planerar den långsiktiga utvecklingen av ekonomin och beslutar om vilka investeringar i framtida produktionskapacitet som ska göras. Samhällets produktiva resurser i form av tillverkat och naturligt kapital tillhör alla och för att få rätt att använda dessa gemensamt ägda resurser måste producenter demonstrera att deras produktion är effektiv. Den deltagarekonomiska modellens allokeringsinstitution kallas deltagarplanering, vilket är en decentraliserad planeringsprocedur där arbetarråd och konsumentråd, samt deras federationer, förhandlar sig fram till en genomförbar plan genom att föreslå och justera sina egna produktions- och konsumtionsförslag utifrån uppskattningar av aktiviteternas samhällskostnader och -fördelar.

Vilka krav ställs på ekonomisk information i en sådan ekonomi? Vilka ekonomiska transaktioner behöver bokföras och följas upp för att skapa förutsättningar för demokratiskt deltagande och effektivt beslutsfattande? Ekonomins beslutsfattare behöver enkelt kunna skaffa sig en uppfattning om de samhällsekonomiska effekterna av olika ekonomiska aktiviteter, projekt och investeringar och vem som i slutändan kommer att belastas med kostnaderna samt åtnjuta fördelarna.

En vanlig invändning mot deltagarplaneringen är att det skulle vara i princip omöjligt för konsumenter att planera sin konsumtion i förväg, och att förhålla sig till den enorma mängd varianter av varor och tjänster som är tillgängliga i en utvecklad ekonomi. Konsumenter och producenter har tveklöst olika önskemål och krav på hur kategoriseringen av varor och tjänster behöver se ut för att en demokratisk planering av produktionen ska vara möjlig. Konsumenter behöver ha ett fåtal grova kategorier med så få detaljer som möjligt att ta ställning till när de upprättar sina konsumtionsförslag. Producenter, å andra sidan, behöver ta hänsyn till eventuella skillnader i resursåtgång för att producera olika varianter av varor och tjänster när de upprättar sina produktionsförslag och behöver därför arbeta med mer detaljerad information. Dessa avvikande krav måste förenas.

Det finns ytterligare ett antal bokföringstekniska problemställningar som är unika för en deltagarekonomi och som måste beaktas. Till exempel motsvaras inte de kostnader som arbetarråden debiteras för användning av olika kategorier av arbetskraft av arbetarnas individuella ersättning, som i en kapitalistisk eller socialistisk marknadsekonomi. Arbetarrådens avgifter för att få tillgång till arbetskraft ska spegla arbetskraftens alternativkostnad och bestämmas av efterfrågan och utbud under årsplaneringen, medan ersättningen till arbetarrådens medlemmar ska baseras på ansträngning och uppoffring.

Vidare är arbetarrådens kostnader för att få tillgång till samhällets produktiva kapital inte, som i kapitalistiska marknadsekonomier, detsamma som kapitalets anskaffningskostnad (eller avskrivningar på denna). I en deltagarekonomi äger inte arbetarråden det produktiva kapitalet utan det tillhör alla invånare i samhället. Avgifterna för användarrättigheter till olika kategorier av kapital ska spegla kapitalets alternativkostnad och bestämmas av utbud och efterfrågan under årsplaneringen medan beslut om att tillverka produktivt kapital hanteras under investeringsplaneringen av representanter för konsumenter och producenter, och baseras på bedömningar av investeringarnas samhällsräntabilitet.

Ett sista exempel är att samhällets kostnader för skadeverkningar på miljön till följd av producenters och konsumenters aktiviteter ska bäras av de som orsakar dem och inte, som i kapitalistiska och socialistiska marknadsekonomier, av tredje part – samhället. De som drabbas av skadeverkningarna ska erhålla ersättning för detta.

Ett deltagarekonomiskt redovisningssystem måste hantera alla dessa, och flera andra, bokföringstekniska utmaningar. Införandet av ett nytt ekonomiskt redovisningssystem är naturligtvis inte en uppgift som har, eller ska ha, hög prioritet i en situation där den dagliga kampen mot det kapitalistiska systemet främst är inriktad på att mildra dess värsta effekter. Men i en situation där vi kan börja bygga upp alternativa ekonomiska institutioner såsom till exempel självförvaltande arbetsplatser eller konsumentföreningar, eller olika former av deltagarbudgeteringsprocesser för delar av vår kollektiva konsumtion, kan visioner och idéer kring hur vi skulle kunna inhämta, sortera och presentera ekonomisk information för att främja demokratiskt beslutsfattande och ekonomiskt samarbete ha en positiv och gynnsam påverkan på utvecklingen av dessa institutioner. Under alla omständigheter kommer sannolikt framtidens redovisningssystem, i betydelsen av samhällets uppsättning av redovisningsprinciper, att ständigt förändras och utvecklas, och att spegla men också påverka utvecklingen och formgivningen av ekonomins nyckelinstitutioner, till exempel ägande av produktivt kapital, allokeringssystem, ersättningsmodeller och arbetsdelning.

Alternatives to Capitalism. Proposals for a Democratic Economy.

9781784785048-max_221-2d831e07d6a25f615595f38ae10f960bRobin Hahnels och Erik Olin Wrights diskussion om alternativ till kapitalism är nu utgiven på VersoBooks.

Anarkistisk Bokföring. Redovisningsprinciper för en deltagarekonomi

9789163909832-682x1024Boken Anarkistisk redovisning. Redovisningsprinciper för en deltagarekonomi kan bland annat köpas via Parecon Sverige (skicka mail till: info(at)parecon.se), Vulkanmedia, Bokus.se eller Adlibris.com. Boken finns även som e-bok.

Vad kännetecknar en deltagarekonomisk arbetsplats? (eng.)

Alternativa system

batch1-fixed-1024x717The Next System Project har initierat ett projekt för att synliggöra alternativ till dagens ekonomiska system. Den deltagarekonomiska modellen ingår i den första gruppen av system som presenteras. Se vidare New systems series.